juns

Jodå, nog är jag fast!
Fast på ett bra sätt. Hm, hur blev det? Kan man vara det?

Mitt liv är rörigt, känslomässigt upprörande helt enkelt.
Har ingen säker väg framför mig, vilket jag helst av allt vill ha.
Typiskt.

Jag vet att jag är i ständig rörelse, för rädd för att stanna upp och andas.
Mitt inre kanske hinner ikapp mig, som ett spöke som inte riktigt vill lämna jorden.

Skål, säger jag bara!

Just nu sitter jag i Åsa, i en liten stuga med ett glas rött vin vid min sida.
Lycklig, det är ett bra ord som jag inte kan använda mig av allt för många gånger per år verkar det som.
Men nu, nu är jag det, solen skiner och Jennie ligger och läser.
Britt-Marie och Lennart donar i köket, känner mig trygg här.

Inteför att jag inte känner mig trygg hemma, tvärtom! Längtar efter alla.. som vanligt. Men inom mig är det krig, jag måste ordna upp det här. Det som jag ställt till, det verkar ordna sig.
Men vem är jag? Tror jag måste börja tänka, så att jag hinner ikapp.
Även fast det är det sista jag vill, efteråt kanske jag kan känna mig lugn inombords.
Jag tror det!

Allt är så svårt att förklara! Speciellt för mig själv. Ni är tillsammans allihopa idag, jag tänker på er och önskar av hela mitt hjärta att jag antingen kunde vara hos er, eller, att ni kan vara hos mig.
Vill dela Göteborg med er, ni skulle trivas lika bra som jag gör, om inte bättre!

Kan helt enkelt inte förklara, varför jag måste vara här nere... men jag hoppas att ni vet hur jag känner? 
Jag saknar er, alla små saker som gör att jag blir varm i hjärtat bara av att tänka på det! 
Sandras och mina skrattande stunder åt ingenting, Lisas blick när vi säger samma sak samtidigt, min känsla när Åsa tittar på mig som om hon såg exakt hur jag känner eller vad jag är bekymrad över, charlottes kramar, sannas blå ögon och camillas skratt! det finns hur mycket som hellst! 

Det finns så mycket att säga, men så få ord i mitt huvud. Det kommer.